Ångest
Ibland behöver man någon som bara finns där.
Inte för att fixa någonting eller göra någonting speciellt,
utan bara för att låta en känna att det finns någon som bryr sig om,
att man är älskad.
När det känns som om man har på sig en korsett, bröstet snörps åt och det är outhärdligt att andas, magen värker och man känner sig obekväm i sin egen hud.
När det känns som om man står på en scen inför fullsatt publik och helt plötsligt inte kommer ihåg en enda utav sina repliker.
När världen känns som ett kalejdoskop, för ljust, för mycket färger och former, som konstant förändrar sig.
Så fort man förstått sig på och klurat ut mönstret så skapas ett annat.
När det känns som om hjärnan översvämmas av post-it-lappar med saker som ska göras, som inte ska göras, saker man önskar att man inte gjort och saker man gjort mer utav.
Post-it-lappar som sällan sållas bort, men nya fortsätter att staplas på alla de andra, redan existerande kraven.
Det är då man behöver någon som förstår, någon som finns där, utan att ge en massa råd.
Någon som bara sitter tyst jämte.
Massa styrkekramar fina du! Det kan verkligen kännas mer än behövligt att ha någon att prata ur sig med, vilket är viktigt!