Dagen D
Dagen börjar som alla andra dagar, min man går till jobbet och jag blir ensam med våra två barn. Min son ligger fortfarande och sover, men min dotter som bara är nio månader är pigg som en lärka och har varit det i över en timme.
Solen skiner och den svenska sommaren visar sig från sin absolut bästa sida. Jag dricker mitt morgonkaffe på trappan utanför vår ytterdörr. Solen lyser redan starkt och värmer mitt trötta ansikte, det doftar nyklippt gräs och syrener. Någonstans i bakgrunden hör jag sirener som kommer allt närmare, många sirener. Rent instinktivt vet jag redan då att de är på väg hem till mina föräldrar som bor på andra sidan samhället. Jag tänker att jag genast måste ringa till mamma för att kolla så allt är okej. Men det gör jag inte. Vid den här tiden är jag sjukskriven på grund av bland annat mina katastroftankar och just den här morgonen bestämmer jag mig alltså för att inte följa min impuls att ringa mina föräldrar. "Matilda, skärp dig, så klart inte sirenerna är på väg till mamma och pappa. Klockan är 07.40, de ligger och sover, ring inte och väck dem nu".
Stolt över mig själv som lyckats jaga katastroftankarna på flykten går jag in igen.
Jag sitter framför tv:n och matar min dotter, smörgås med ett tjockt lager räkost (hon är tokig i det) när min man kommer hem helt oväntat.
"Britt-Marie har ramlat ihop, jag tar barnen, ring din syster och skynda dig hem till dina föräldrar." Han säger det på ett sådant sätt som inte ger rum för några frågor. På några sekunder sitter jag i bilen, jag ringer min syster flera gånger utan något svar. Jag svär över att min syster inte svarar och förbannar mig själv för att jag inte tog magkänslan som kom i samband med sirenerna på allvar. Jag vet att jag hinner tänka att mamma kanske fått en stroke, en tanke som jag slår bort nästan med detsamma. "Inte min mamma inte, hon är ju som en ångvält där hon drar fram. Pigg käring i sina bästa år". Nej, en stroke slår jag fast att det inte kan vara, istället är jag beredd på att möta en mamma som kanske fått ett blodsockerfall och svimmat av, men som nu sitter på sängkanten ihop med ambulanspersonal som gör sig redo att åka och rädda livet på någon som verkligen behöver det.
Jag svänger in på gatan där mina föräldrar bor och reflekterar över att där står två ambulanser och en polisbil. All ambulanspersonal och två poliser står på gatan tillsammans med min syster och väntar på mig. Man kan tycka att jag borde reflektera över att alla bara står där och ingen är inne hos min mamma, men det gör jag inte.
Jag kastar mig ur bilen och får det värsta beskedet hittills i mitt liv.
Min syster står med båda händerna för munnen.
"Hon finns inte mer".
Hon säger det så tyst, nästan viskar fram orden, men i mina öron låter det som någon ropar ut beskedet i megafon. Vad som händer sedan är lite suddigt, jag vet att jag ligger på gatan och skriker. En kvinna från ambulansen säger åt mig att jag inte kan ligga där och väsnas och jag känner ett starkt begär att resa mig upp och slita ut hennes hjärta med mina nygjorda akrylnaglar. Men det gör jag inte. Istället går jag in till min mamma som ligger nerbäddad i sängen med prästkragar plockade i trädgården i sina händer. Hon ser så liten ut och munnen är halvt öppen. Mitt hjärta stannar för några sekunder och jag lägger mig jämte henne. Hon är sval, nästan kall och min första impuls är att värma henne.
Dagen kantas av mycket gråt, förtvivlan och hopplöshet. Min bror och brorson är i Skåne och fiskar, de blir förstås förtvivlade när vi ringer och sätter sig direkt i bilen för att köra hem. Min äldsta syster sitter fast på Aspö utan bil, men lyckas ta sig hem till pappa på eftermiddagen (hon fick hjälp av någon frikyrklig präst, men det är en helt annan historia, mycket udda och spännande på sitt sätt). Vi försöker alla ta hand om vår enormt ledsna pappa som nu förlorat sin livskamrat (mamma och pappa var gifta i 53 år, det borde banne mig vara värt en guldmedalj).
Läkaren som kommer för att dödförklara mamma berättar att han tror att mamma dött av ett hjärtstopp i sömnen, men rekommenderar en obduktion för att vi ska få klarhet i vad som verkligen har skett. Två män från begravningsbyrån kommer för att hämta mamma, hon läggs på en bår som rullas ut i hallen och där bland ytterkläder och skor tvingas jag ta ett sista farväl av min älskade mamma. Jag kommer aldrig få se henne igen, jag kommer aldrig mer få prata med henne, aldrig mer få krama henne.
Nu börjar ett helt nytt kapitel i våra liv och siktet är inställt på överlevnad!