I'm a mess

Herregud vilken natt!

Igår när jag vaknade kände jag att det kliade lite varstans på min (fulländade?) kropp, jag brydde mig inte så värst mycket om det, utan kliade lite där det var som värst, tog med mig mitt morgonkaffe och en cigg ut på balkongen. Väl ute på balkongen får jag syn på mina ben som är fulla av röda, kliande utslag. "Varför Gud, Gör Du Så Här Mot Mig Hela Tiden?"
Jag går in på toaletten och när jag ser "mig själv" i spegeln, ser jag en livs levande P R I C K I G K O R V ! ! !
Hela jag är täckt av dessa otroligt oattraktiva utslag. Kan det vara vattenkoppor, bältros, nässelutslag, allergi, cancer, aids, hjärntumör, stroke, pesten? Hundra läskiga sjukdomar passerade förbi.

Under dagen blev blåsorna bättre och mindre, de kliade inte lika mycket längre. Nu kom istället blåmärkena, överallt en massa små blåmärken där utslagen tidigare suttit. Herregud, det är verkligen pesten!!!

Vid fem-sextiden började värken i mina leder. Knät svullnade upp, handlederna ömmade, armvecken, axlarna och nacken blev stela. Fingrarna krumpnade ihop och gjorde fasansfullt ont. Det var som reumatism som utvecklades i ljusets hastighet.

Akuten var vad som väntade och förmodligen hela natten i ett tråkigt väntrum, med bamsetidningar och barn som hostar på en. Så var inte fallet (den här gången), det var bara några före mig, men jag hade förtur, då det inte visste om det var en allergisk chock, vilket i sin tur kunde göra så att halsen på mig svullnade igen och jag i min tur kvävdes.
Skönt att få komma in före alla - Weehoo!

De tog en massa prover, men förstod inte riktigt vad det kunde vara (pesten?).
Efter mycket om och men så kunde de nog ändå konstatera att jag fått en allergisk reaktion på penicillinen jag precis har ätit. Självklart fick jag en manlig utländsk läkare som jag inte riktigt förstod vad han sa. J I P P Y ! Han pratade på som om han vore hur tydlig som helst i sitt språk och efter varje mening sa han; "ardofostå" och tittade frågande på mig. Jag försökte verkligen hålla mig för skratt, jag gjorde verkligen mitt yttersta, men det gick bara inte. Det hela slutade med att jag låg vikt på britsen av skratt,  och vi alla vet ju hur svårt det är att sluta skratta i situationer där man faktiskt inte får skratta. Till slut kom jag ändå fram till att det han försökt fråga mig var komiskt nog om jag förstod vad han menade. Eh, uppenbarligen inte!
De tryckte i mig 16 kortisontabletter (16, jag lovar att det är sant) och jag fick åka hem för några timmars sömn.
Dessutom gjorde de mig väldigt uppmärksam på att om jag fick problem med att andas när jag sov, var jag tvungen att komma in direkt igen!

Jag sov ingenting den här natten, behöver jag säga varför?!

Idag känns lederna lite bättre, men de värker fortfarande och utslagen gör sig då och då påminda, men det är ingenting som jag inte överlever.
Härligt med en penicillinkur på nästan två veckor och sen en kortisonkur direkt efter.

TRAUMA!